Har varit en riktigt lång dag som tagit massor utav energi från mig och det nästkommande två veckorna kommer vara ännu värre. Tur att jag har så underbara människor i min närhet som hjälper pch stöttar mig och får mig på lite andra tankar så att detta inte äter upp mig totalt! Jag ska försöka göra en lång och känslosam historia lite kortare . . .

Fick en blödning i förmiddags, ringde barnmorskan som hade ett skitsurt bemötande och menade på att "livet är hårt, tufft och krasst så är det ett missfall så får du acceptera det". Jag bröt ihop i stor ångest och oro men allt hon sa vid det tillfället var "blöder du hela helgen får du ringa till kvinnokliniken på måndag och hoppas på att dom kan ge dig en tid". Jag grät ännu mer och sen avslutade hon med ett kort Hejdå! Helt förstörd ringde jag mannen som i sin tur ringde några samtal för jag klarade inte av det, det slutade med ett akutbesök som ledan ledde till förlossningen. Där mötte jag en underbar läkare som sa att det såg ut som att jag bara var i vecka 6 (fast vi trott att det varit vecka tolv utifrån sista mens). Det verkade konstigt då min senaste mens som sagt var den 10e November och jag plussade för 6 veckor sen. Sen det andra alternativet som också var troligt är att det är ett foster i vecka tolv som inte utvecklats ordentligt. Så jag skulle bara vänta och se och om ungefär två veckor vet vi. Ska på inskrivning då och ska även få ett nytt UL för att kolla så att det ser ok ut. Så just nu hoppas jag så inibomben på att det är en totalt felräkning och att mensen hoppat över en månad så att det är felberäknat med ungefär 6 veckor. För något annat orkar jag bara inte med!