Jag blir så jäkla frustrerad på mig själv, visst att jag kan vara lite tankspridd och lägga saker på ställen där jag inte riktigt kommer ihåg. Men bara jag letar tillräckligt länge kommer det fram igen men inte denna gången. I Fredags när jag skulle iväg så letade jag efter min vita bh, som inte gick att hitta. Har letat hela helgen och även igår, senaste gången jag hade den var till gymmet i Torsdags och där var den inte heller. Har gått igenom varenda rum här hemma och letat mig gråhårig men inte hittat den. Igår fick jag nog och beställde hem två nya bhar då jag hittade några som inte kostar skjortan men ändå har min storlek, alternativet hade varit att åka ner till Helsingborg och det var jag inte upplagd för.



Bonprix, 129 kr / st, gick upp till G-kupa så där hade jag verkligen tur!

Samma dag som jag har varit hos tandläkaren så blir jag helt utmattad, idag är en sån dag. Var där vid tio i förmiddags och när jag kom hem vid halv tolv så tokdäckade jag och jag sov fram tills tre. Och inte nog med det, jag har ont i precis hela munnen, det känns ju fan som att dom har slängt in en atombomb eller något liknanade. Jag har alltid haft väldigt svårt för att gå till tandläkaren, är lite smått rädd, får ångest och mår dåligt av det. Men nu har jag bytt tandläkare och det är dessutom på ett nytt ställe och sen dess har det gått bättre och bättre. Inte riktigt samma obehag som jag har haft innan men inte långt ifrån heller. Idag var det som tur var bara en liten tripp till hygienisten och det gick bra, samtidigt som jag var där så bokade vi även en tid för min jäkla visdomstand som växer rätt in i den tanden jämte och förstör den med. Men Fredagen den 13 April så ryker den, ska operera bort den. Känns skönt men samtidigt lite ångestframkallande. Något mer som har obehag av tandläkaren?

Dessa mjuka pasteller kommer vara så himla fint till våren, föll för dom direkt när jag såg dom.
En av varje kanske?!

Victoria och Daniel valde ett helt underbar tilltalesnamn till sin lilla prinsessa, jag fullkomligt älskar namnet Estelle. Det är helt i min smak, är ju väldigt mycket för ovanliga namn. Sen brukar alltid de ovanliga namnen ha himla fina betydelser och så är det även i detta fall. & jag kan ärligt säga att jag blev vädligt förvånad över att dom valde ett ovanligt namn men himla härligt att dom följer trenden som pågår med ovanliga namn.

Jag har riktigt dåliga naglar som bara fnasar sönder, nagelbanden spricker och dom ser alltjämt förjävliga ut. Började med detta kit för ett tag sen och naglarna är nu el mucho bättre. Jag brukar köra en gång i veckan eller varannan vecka och det räcker för mig. Kan varmt rekomendera detta kit om ni liksom jag har crappy nails!

Efter några dagar av kräksjukan är vi alla i familjen återhämtade. Jag slapp tyvärr inte trots att jag verkligen trodde att jag skulle göra det. Men kräksjukan nådde även mig och det med råge. Fyfan säger jag bara, hoppas det dröjer väldigt länge innan den väljer att besöka oss igen. Men innan jag blev sjuk så hann jag faktiskt med att skriva in mig på gymmet och dra ett pass, kändes rikigt skönt. Även mannen min har kommit igång och var där igår med lillan, då hon fick vara på minisats och hon trivdes riktigt bra. Skönt att ha någon man kan träna med sen, även en jobbarkompis och hennes man har valt att börja tröna och en vän till mig så här finns de många som kan pusha varandra. Och inga ursäkter som "jag orkar inte idag" är inte tillåtna! Nästa gång på gymmet för min del blir på Söndag då jag jobbar 07 - 21 imorgon och 08 - 20 på lördag. Sen kommer även mina frukostvanor att ändras nu när jag börjat träna, den största förändringen är att jag faktiskt ska äta frukost ;)

Älskade syster,
Fina underbara lillasyster
För veckor sedan sken du som solen,
Du var sprudlande glad och lycklig.
För en stund sen kantrades du med ovissheten men ändå fanns en uns av hopp.
Idag försvann marken under dina fötter.

Det finns inget någon i denna stunden kan säga för att laga dig,
för att göra dig hel igen.
Och så känner även jag, att orden inte räcker till.

Men jag hoppas att det räcker med "jag är ledsen och förstår din smärta,
din sorg och dina tårar. Jag finns här dag som natt, sekunder som minuter.
Alltid för dig älskade lillasyster!"

Då var det en ny vecka som börjar med trötthet och dåsighet men det blir nog bättre snart. Tänkte hinka lite kaffe och försöka få i mig någon mat. Sen ska jag försöka ägna en del tid till skolan, inte så att jag ligger efter direkt. Vi kan ju skicka in våra uppgifter när vi vill, bara dom är inne innan kurser slutar så det är rätt skönt. Men har ju ändå skjutit på en del skoluppgifterna nu iochmed allt annat som har hänt så jag tänkte försöka komma i fas idag. Kommer vara lite off här ett tag misstänker jag iallafall som det känns just nu men vi får se, det kanske ändrar sig. Puss & Kram på er allihopa :)

Har ätit en stor portion med riktigt god mat, krängt en hel del godis, ätit en skål chokladpudding och druckit massa läsk. Japp, jag grundar ordentligt för att slippa ha för jobbigt av fastan som träder i kraft snart. Har runt 2 timmar till på mig att trycka i mig lite mer men jag ska nog avstå från det, börjar känna mig sådär äckligt mätt och äcklad av allt jag har stoppat i mig. Jag intalar dock mig själv att det är för ett bra syfte och att jag kommer bara glad för det om några timmar. Om ungefär två timmar träder fastan i kraft, känns jobbigt redan nu men jag vet ju även om att jag brukar sova vid den tiden och ändå inte vara hungrig eller äta då men bara för att man vet om att man ska fasta så blir det lite jobbigt. Eller jag känner så iaf, vet inte om det är någon som läse rmin blogg som blivit opererad som känner igen sig?
Tänkte att jag skulle svepa mitt glas med cider och sen krypa ner i sängen, har precis tagit en värktablett då magen började göra ont igen. Ska försöka sova innan det kommer tillbaka igen men har en tablett kvar om det nu skulle sätta fart igen så jag ska nog klara mig till imorgon bitti.

Då har man återigen varit spå sjukhuset efter att även idag fått jävligt ont i magen. Fick morfin innan undersökningen men det gjorde jävligt ont ändå. Bara hon kände på magen och gjorde gynundersökning så ilade det i hela kroppen. Var så jävla öm! Undersökningen idag visade att det fortfarande inte har hänt något utan att det sitter något i vägen. Läkaren var iaf snäll nog och inte försökte dra bort det efter att jag berättat att dom försökt och att det har gjort riktigt jävla ont. Beslutet hon tog var att jag skulle åka hem och få med mig smärtlindrande och att jag ska vara fastande efter midnatt för att vara uppe på sjukhuset tidigt imorgon bitti och då blir det operation - skrapning. Äntligen säger jag bara, så skönt att få bli av med det nu, så att man får ett avslut på det hela. Nu är jag istället super nervös inför att sövas, två av mina värsta mardrömmar är att vakna upp under operationen eller att inte vakna alls. Hemska tankar!

Fick ju komma hem igår eftermiddags men det blev en väldigt kort stund, efter bara tre timmar tilltog mina kramper något så enormt. Jag skakade okontrollerad, jag grät och visste inte alls vart jag skulle ta vägen. Jag kunde knappt prata själv så mannen fick ringa upp till avdelningen för att prata med dom, han förklarar hur jag ser ut och hur jag beter mig och vad jag har gått igenom på mottagningen under dagen. Svaret han får är "Ja, men det kan ju göra lite ont vid ett missfall". LITE ont hade jag kunnat köpa men detta var i en styrka som går att jämföra med förlossningen och jag skämtar inte, det var hemskt. Efter en stund pratande så blir vi hänvisade till akuten så min svärmor kommer hit för att passa lillan och vi åker upp mot akuten. Jag beter mig mer eller mindre som ett monster i bilen och när vi kommer fram kan jag knappt gå själv så mannen får leda mig in. Sätter oss i väntrummet och jag gråter och det känns nu som att jag ska gå av på mitten. Efter en stund blir jag omhändertagen av en sjuksköterska som tar lite kontroller och sedan ska vi leta efter ett rum, hon går snabbt och jag följer efter hit och dit med snigelslem under skorna för snabbare gick det inte. Får kommer in på ett rum och hon ringer förlossningsläkaren som inte kan komma loss än. Sitter i godan ro med värkarna och dom blir starkare och tätare. Ber om smärtlindring och får en ynka jävla zupp. Jag var inte upplagd för käfteri så jag tog den och avvakta en halvtimme efter den halvtimmen stog jag fortarande krampandes över handfat, toalett, på huk, gråtandes, skakandes och mannen får ringa på klockan för inte ens det klarar jag. En annan sjuksköterska kommer in för att sticka mig. Först i armvecket = no luck! sedan på sidan av handleden = no luck! men på ett litet udda ställe ovanpå handen lyckas hon och jag får mitt morfin. Hallelujah! Smärtan lättade väldigt snabbt men i samband med det så började jag störtblöda. Nu har de gått några timmar, mannen åker hem och avlöser sin mamma och min mamma kommer upp och avlöser mannen. När hon kommer är jag mest luddig och jag suckar över blödandet. Förlossningsläkaren kommer och jag förklarar att jag blöder mycket, hon kan då inte undersöka mig utan vi ska avvakta. Det går ett tag till och ett tag till men sedan kommer hon, efter drygt en timme. Blödningarna har avtagit och hon kan undersöka mig. Då ser vi att ingenting har hänt, har fortfarande rester, hon för då som läkare tidigare gjort, försöker dra ut lite. Den smärtan är obeskrivlig, jag skriker rakt ut och jag höll mer eller mindre på att bryta armen på mamma. Läkaren beslutar ännu en igångsättning och att jag ska bli inlagd med dropp. Sagt och gjort!

Mitt på natten så tilltar kramperna igen och jag får mer morfin, sover kanske i tre timmar och sedan blir jag väckt för kontroller och senare en undersökning som visar att inte ett jävla skit har hänt. Då säger läkaren att jag ska få en och en halv dos igångsättning och vänta tills lunch och har de inte hänt då så blir de operation och skrapning. Tiden går, jag är fortfarande fastande, klockan närmar sig lunch och jag får en ny undersökning och gissa då var som hänt inte ett skit nu heller. Läkaren går in och överlägger med en annan och dom kommer fram till att vi ska avvakta lite till. Jag blir utskriven och får med mig värktabletter hem och ska tillbaka på återbesök på Onsdag. Men om de är så att jag börjar störtblöda eller får så ont igen så är det ambulans in till akuten och så får jag gå den vägen och så får dom ta ett nytt beslut. För det va inte säkert att jag skulle få skrapning ändå.
Jag förstår ju självklart att det är det bästa om kroppen får sköta det själv rent medicinskt och att det är mindre risker än med en skrapning för det är trots allt ett ingrepp så dom väger ju klart infektionsriskerna emot varandra. Men hur mycket ska jag orka, har dom tänkt på hur jag känner mig. Har ju fan haft blödning sen den 27 Januari. Jag kan ärligt säga att snart orkar jag inte mer, det gör ont både i fysiskt och psykiskt dehär.

vika tvätt . en runda på stan . hem till mamma & pappa . ge-kås

Kommer nog vara helt slutkörd efter denna dagen, hur mycket som helst på
agendan ju. Hur tusan ska jag orka med allt detta ;)