Fick ju komma hem igår eftermiddags men det blev en väldigt kort stund, efter bara tre timmar tilltog mina kramper något så enormt. Jag skakade okontrollerad, jag grät och visste inte alls vart jag skulle ta vägen. Jag kunde knappt prata själv så mannen fick ringa upp till avdelningen för att prata med dom, han förklarar hur jag ser ut och hur jag beter mig och vad jag har gått igenom på mottagningen under dagen. Svaret han får är "Ja, men det kan ju göra lite ont vid ett missfall". LITE ont hade jag kunnat köpa men detta var i en styrka som går att jämföra med förlossningen och jag skämtar inte, det var hemskt. Efter en stund pratande så blir vi hänvisade till akuten så min svärmor kommer hit för att passa lillan och vi åker upp mot akuten. Jag beter mig mer eller mindre som ett monster i bilen och när vi kommer fram kan jag knappt gå själv så mannen får leda mig in. Sätter oss i väntrummet och jag gråter och det känns nu som att jag ska gå av på mitten. Efter en stund blir jag omhändertagen av en sjuksköterska som tar lite kontroller och sedan ska vi leta efter ett rum, hon går snabbt och jag följer efter hit och dit med snigelslem under skorna för snabbare gick det inte. Får kommer in på ett rum och hon ringer förlossningsläkaren som inte kan komma loss än. Sitter i godan ro med värkarna och dom blir starkare och tätare. Ber om smärtlindring och får en ynka jävla zupp. Jag var inte upplagd för käfteri så jag tog den och avvakta en halvtimme efter den halvtimmen stog jag fortarande krampandes över handfat, toalett, på huk, gråtandes, skakandes och mannen får ringa på klockan för inte ens det klarar jag. En annan sjuksköterska kommer in för att sticka mig. Först i armvecket = no luck! sedan på sidan av handleden = no luck! men på ett litet udda ställe ovanpå handen lyckas hon och jag får mitt morfin. Hallelujah! Smärtan lättade väldigt snabbt men i samband med det så började jag störtblöda. Nu har de gått några timmar, mannen åker hem och avlöser sin mamma och min mamma kommer upp och avlöser mannen. När hon kommer är jag mest luddig och jag suckar över blödandet. Förlossningsläkaren kommer och jag förklarar att jag blöder mycket, hon kan då inte undersöka mig utan vi ska avvakta. Det går ett tag till och ett tag till men sedan kommer hon, efter drygt en timme. Blödningarna har avtagit och hon kan undersöka mig. Då ser vi att ingenting har hänt, har fortfarande rester, hon för då som läkare tidigare gjort, försöker dra ut lite. Den smärtan är obeskrivlig, jag skriker rakt ut och jag höll mer eller mindre på att bryta armen på mamma. Läkaren beslutar ännu en igångsättning och att jag ska bli inlagd med dropp. Sagt och gjort!

Mitt på natten så tilltar kramperna igen och jag får mer morfin, sover kanske i tre timmar och sedan blir jag väckt för kontroller och senare en undersökning som visar att inte ett jävla skit har hänt. Då säger läkaren att jag ska få en och en halv dos igångsättning och vänta tills lunch och har de inte hänt då så blir de operation och skrapning. Tiden går, jag är fortfarande fastande, klockan närmar sig lunch och jag får en ny undersökning och gissa då var som hänt inte ett skit nu heller. Läkaren går in och överlägger med en annan och dom kommer fram till att vi ska avvakta lite till. Jag blir utskriven och får med mig värktabletter hem och ska tillbaka på återbesök på Onsdag. Men om de är så att jag börjar störtblöda eller får så ont igen så är det ambulans in till akuten och så får jag gå den vägen och så får dom ta ett nytt beslut. För det va inte säkert att jag skulle få skrapning ändå.
Jag förstår ju självklart att det är det bästa om kroppen får sköta det själv rent medicinskt och att det är mindre risker än med en skrapning för det är trots allt ett ingrepp så dom väger ju klart infektionsriskerna emot varandra. Men hur mycket ska jag orka, har dom tänkt på hur jag känner mig. Har ju fan haft blödning sen den 27 Januari. Jag kan ärligt säga att snart orkar jag inte mer, det gör ont både i fysiskt och psykiskt dehär.