Man säger ju att hoppet är det sista som överger en och så är det verkligen. Fick ju en blödning i Fredags som ni vet, var på koll och miraklet i magen rörde troligtvis på sig, det var för lite för att kunna vara helt hundra sa läkaren. Sedan dess har det varit en ovisshet men hoppet har ju ändå funnits, har inte haft ont alls och inte heller blött mer utan några pyttedroppar dagen efter. Idag efter att jag lämnat lillan på dagis så känner jag dock hur de kommer klumpar, ringer upp till kvinnokliniken på en gång för att få prata med någon, lång väntan tills dom ringer upp, jag får lite panik och ringer runt till olika ställen. Tillsist ringer kvinnokliniken upp, två timmar för tidigt då dom har en akuttid och 15 minuter. Mamma som redan är påväg till mig (som tur är) kör mig direkt upp och jag hinner in dit. En omfattande och noggrann undersökning visar att miraklet i magen inte klarat sig, fostersäcken är tom och i samma stund infinner sig samma känsla i mig, tomhet. Får reda på att miraklet dött i vecka 6, men att min fosterhinna är som i vecka 12 vilket innebär att det är ett såkallat uteblivet missfall där kroppen inte förstår/accepterar missfallet. Det hemska i allt dethär att att miraklet i magen var tyvärr dött redan när jag plussade. Känns helt ofattbart!