Nu har mitt ärende lyckats att ramla mellan stolarna trots att jag vid två tillfällen tidigare i sommar ringt och kollat vad som händer. Ena tillfället hette det att remissen inte kommit vidare och vid det andra hette det att mitt ärende inte var akut för att jag var såpass ung. Jag har inte orkar dra det vidare utan har tänkt att "Jaja, bara jag får en tid inom garantitiden som är 3 månader så ska jag inte tjata". Det har nu gått 4½ månad men jag har fortfarande inte orkat ta tag i det. Jag går och oroar mig och känner efter varje dag. Jag säger till alla att nej men det är lugnt, jag är inte orolig. Men det är inte lugnt och jag är orolig. Det kryper i kroppen och varje gång jag känner något så rusar hjärtat lite. Visst man ska inte oroa sig i onödan heller men de är faktiskt inte så lätt att bara släppa det heller. Idag fick min man nog och tog tag i den här cirkusen. Han ringde först till ena avdelningen som sa att det inte var på deras bord utan han skulle ringa en annan avdelning och det gjorde han. Han får svaret där att de är kvar på en annan avdelning så han ringer dit men där skickar dom honom vidare och säger att det är på någon annans bord så då ringer han dit och även där fra ungefär samma svar. Så ingen har min remiss och alla skyller på någon annan. Min man har iaf fått svaret av några av dessa avdelningar att dom ska ta tag i det och höra av sig. Den ena skulle ringa redan idag och dom andra imorgon. Så vi får hoppas att dom kan reda ut den här cirkusen och att någon kan ta på sig något ansvar så att jag kan få komma och bli undersökt. Helst igår!